Du som aldrig fanns.
belive me when I say,
you make my life a disaster.
I ett skådespel av livet är jag statist.
Jag finns, jag syns om man tittar riktigt noga och du känner igen mig om du sett mig förr.
Men inget rampljus lyser upp mitt hår så det glittrar,
inget smink gör min hud perfekt.
Jag står bakom dom som syns, finns, vill och kan.
Jag väntar,
I mörkret, på att ridån ska gå ner och det ska bli mörkare.
Så jag kan smyga mig ut i vinter natten,
se på alla vackra stjärnor.
Låta cansern smeka mina lungor.
Och någonstans i bakhuvudet ligger det,
som ett sovande barn som kan väckas av minsta lilla.
Så vackert då det ligger stilla,
men kaos när det vaknar.
Ångesten,
dagarna kommer närmare och närmare.
Jag vill få tiden att sluta gå,
stanna i sekunderna precis innan jag somnat.
Höra andetagen från en människa.
En människa jag älskar och aldrig kommer sluta älska.
Och någonstans i dessa tankar, finns en bild.
En bild av mitt krossade hjärta,
blödande, rivande.
Jag vill förbrillt se det läka, se hur det av sig själv får det stora öppna såret att försvinna in i tomma intet.
Men jag är sönder, trasig.
Inget klister, inga trådar, inget plåster kan få det att hålla ihop.
Det är bara dig jag ser..
Bullbakning och kaffe sump.
When theres nothing left to say,
say something more.
Jag skulle fan aldrig klara av att leva utan dig.
Tror det är bäst som du säger;
en dag i sänder, lev för dagen, det blir inte värre än man gör det till.
Du är bäst. alltid.
Idag har iallfall lilla Dellgrene varit här och druckigt kaffe och rökt pipa,
hon ville ha med mig till 90's men jag känner att jag är för trött för det och lova ju Johan att baka bullar med han.
Så så vart det, vi käkade lite Pizza i backen medans degen jäste sen var det bara att gasa på.
Det luktar bulle i hela lägenheten.
För min del blire iallafall ingen knodd eller bulle. Kollade upp det idag..
Ive just got a gift from God.
Känner mig lite trött och hängig sen onsdagens partaj i snön. Blir inget jobbande i morgon.. men på söndag.
Im so glad that our ways crossed couse what could I ever do without you.
En dag i sänder,
But I didn't face it alone.
Dags för ännu ett posetivt inlägg;
Sälen - Västerås - Stockholm
Ja, Igår så skulle Johan hämta sin födelsedags present till sig själv.
En Engelsk Opel.
Så vi tog tåget till Malung. Det tog ca fem timmar, tåget gick från Stockholm C vid 11:44.
Sen bytte vi och åkte lite mera tåg.
Det första vi möttes av var den vackra glittrande snön.
Sen blev vi upphämtade av ´killen som skulle sälja bilen och svettsade fast taket på Johans nya älskling.
Vid ca 7 rullade vi ut från garaget och hoppade in genom fönstrerna, då dörrarna var igen svettsade.
Resan började ganska bra utom att jag och Johan fick agera mänskliga vindruterorkare då det var fel på fläkten.
Vi handlade lite mat och sen började resan påriktigt.
Första delen gick jätte bra, jag somnade av den bitande kylan som kom in i bilen.
Fick dock låna Johans mössa så huvudet höll sig varmt.
Plötligt dog bilen, totalt.
Vi stannade vid vägkanten utan varningsblinkers och inget ljus alls.
Johans första replik:
- Johanna kolla himlen!
Och så mycket stjärnor har jag aldrig sett i hela mitt liv, det var fan det vackraste jag någonsin sett.
Såg ca tre stjärnfall också. Så vackert!
Vi lyckades vinka in en bil som hade startkablar och hack i häl stannade Farbror Blå.
Det var kört. Stod det i Johans ögon.
Men han var snäll och sa att "okej jag ser igenom fingrarna den här gången. Men ni borde inte åka till stockholm"
Vi sa att nej det ska vi inte göra.
Men Johan som han är hade nog det i baktanken ända fram tills dess att bilen dog, igen.
Så Johan tog varnings-triangeln och ställde sig ca 100 m från bilen medans jag stog och hoppade som ett Friskis och Svettis freak. Humöret var på topp, faktiskt.
"Är du redo nu Johanna?"
"Ja fan alltid redo!, fast jag aldrig var scaout!"
I ungefär en och en halvtimme stod vi och vinkade in bilar, ingen hade start kablar. Men varje ljus var ett under och vi var lika lyckliga varje gång vi såg stålkastare på en bil.
Jag och Johan var dock isbitar vid det här laget och båda mobilerna dog.
Så där stod vi några mil utanför Fagersta, inga mobiler, en död bil och hade humöret med oss.
Vi träffade på en glad kvinna som bjöd på chocklad och erbjöd oss en svenskflagga så vi kunde inreda lite fint i bilen.
Tillslut stannade en lite äldre Fritidslärare, som tidigare varit Elektriker, han räddade resten av våran kväll.
Med hjälp av några kablar lyckades han tillverka egna start-kablar och bilen brummade igång igen.
Sen rullade vi ca en kilometer till och DÖD.
Den här gången var jag frusen som ett död rådjur och hoppade trots detta ut ur bilen.
Vi lyckades denna gång bara stå kanske 3 minuter sen stannade en kvinna som inte kunde mycket om bilar men som ändå hjälpte oss få igång bilen med hjälp av Fritidslärarens hemma gjorda startkablar.
Här var min nära döden upplevelse.
Eftersom fläkten var urfunktion så såg varken jag eller Johan ett jota och samtidigt blev vi bländade av en bil.
Samtidigt som jag visste att bilen hade sommar däck och det var is hallt hörde jag Johans röst i huvudet ett år tidigare;
- Jag ska dö innan jag blir 25.
Min enda tanke var. Fan heller !
Vi rullade en ja kanske 100 meter sen dog bilen igen, vi jagade efter en traktor som visades inte veta var sitt batteri satt och nu började både jag och Johan förlora faith. Men en kille stannade och startade oss igen.
Vi åkte och nu ville bilen till och med gå i 90 tillskillnad från tidigare 70 vi såg detta som ett bra tecken, kanske dumt.
För vi lyckades komma till västerås, alltså 1,4 km sen dog bilen igen.
Nu var klockan kvar i två på natten, MC-donalds okQ8 och Burger King var stängt.
Johans fötter var blöta som jag vet inte vad och mina händer var påväg att ramla av.
Nu tyckte varken jag eller Johan att det här var ett särsillt roligt äventyr.
Men en yngre kille stannade även denna gång och sa att han visste ett hotell som han visade oss vägen till.
Men eftersom Johan inte visste om bilen ville starta nästa gång den stannade tog vi oss till den vackra gamla parkerings platsen där jag sov under Power Big Meat.
Men den här gången var det iskallt och jag var arg och trött.
Så jag sa att jag vägrade sitta här och dö, så vi lämnade bilen och vandrade till stationen.
Nu hade vi frysit konstant i 8 timmar och våra muskler gjorde inte riktigt som vi ville, men vi kom till stationen.
Det som höll oss båda levande var Thailandsresan och sommaren, så vi kämpade på.
Vid stationen insåg vi att nästa tåg skulle gå vid 6 och klockan var kvar över tre.
Stationen skulle öppna vid kvar över fyra.
Så jag och Johan sökte värme av varandra, jag somnade nästan i hans knä på en parkbänk.
När stationen öppnade var lyckan på topp, Vi var överlyckliga och stackars Johan som skulle jobba somnade i mitt knä och sov där i ungefär en timme.
En vacker resa, som slutade vid kvart i åtta då både jag och Johan döds slut kröp ner i sängen och somnade, Direkt.
Jag älskar att leva!
Drive away,
I never let you find me,
Im leaving you behind with the past.
no, I wont look back.
Igår körde jag en porsche! :D
.. Eller en BMW kanske det var.
Men skitsamma, känslan var samma.
Johan lät mig köra hans älskling.
Det var en underbar känsla, att sitta i en bil som jag blir dödad om jag krockar med.
Helt annorlunda än från Opeln och så mycket kraftigare.
Jag tror jag blev kär.
Har varit lycklig hela dagen pga av den biten jag körde.
Ni skulle ha sett hur hela mitt ansikte lyste då jag fick nycklarna.
Nej.
That is a moment I live for.
Btw, Tvungen att skriva det här. 0-100 :)
J: Du kan sluta hoppas att jag ska hitta någon. Jag är för trasig.
JS: För mig är du hel.
J: Men jag är trasig inuti.
JS: Inte för mig, och vet du? Om ditt hjärta någonsin brister laga det med karlssons klister.
J: Du är så söt, men så är fallet och mitt hjärta är krossat.
JS: Johan ska fixa klister. Inte idag tyvärr :)
Jag är svart, du är vit.
Jag är pessimist och du är Optimist
Du är bäst.
Städdag,
I have the power to clean up this mess,
but I can't clean up my own disaster life.
Jag ligger vaken på soffan, långt efter han har somnat in.
Långt efter att hans utmattning förstrött honom med en varm sömn.
Jag stirrar, blundar, försöker.
Men du försvinner inte från mitt synfält.
Hur mycket jag slår och sparkar är det bara mig själv jag gör illa.
Du vägrar försvinna från mina trumhinnor.
Det är då jag lägger mig, blundar hårt.
I min illution håller starka armar om mig.
Håller mig säker, bevarar mig trygg.
Älskad..
Det är dig jag ser, det är du som håller mig tätt nära dig.
Du fick min ensamhet att försvinna.
Om endå bara för ett litet tag.
Jag minns, jag blöder, jag är förlorad.
Jag är förlorad i mina drömmar om dig,
om att en dag finns du där igen.
Med dina armar runt min kropp.
Jag minns hur du smakar,
Jag minns hur du känns,
Jag hör din röst varjedag.
Så nära men så långt ifrån.
Det här är det kärlek inte ska vara,
en bisarr men verklig dröm.
Fuck you.
and still youre the one who forced me..
About ten days.
nothing in this world can make me feel.
You don't know what trouble you got me in to.
Att förstå.
Jag vet inte hur allting blev såhär,
först han,
sen du,
sen du.
Det är väl den värdigheten jag har.
Ingenting som du säger kommer jag någonsin förlåta.
Du är precis lika jävla dålig som du får mig att bli.
Du målar hela mig i mörker för du inte själv kan finna något ljus.
Du är som så många andra, patetisk.
Och du..
Om du har någonting att göra..
Gör det då.
Gå inte runt och tro att du ska kunna bespara mig en massa smärta.
För det du gör istället sårar bara så mkt mer.
Om du så gärna vill se mig blodig under dina knyt nävar, kör hårt.
Jag har lärt mig stänga av den typen av smärta.
Det är inte slagen som gör ont.
Det är just att det är DU.
So much talk, so little action.
Reliker.
Undrar vilken del av mig du missat att förnedra,
undrar vilken del av mig du inte lyckats förstöra.
Tydligen inga delar som behövs.
Du har tagit allt nu,
förstört mig helt.
Jag är långt under jorden pga av det du har mage att säga,
det du så känslolöst kläcker ur dig.
Du kanske inte har insett att jag är en människa och att jag är så sjukt sårbar.
Nu kan jag knappt stå på mina ben själv.
Vart är ditt hjärta, egentligen?
Om jag slutar såhär?
Sängen var varm men min kropp var dränkt av kyla.
Jag hade tappat allting som omvärlden gett mig och jag hade ingen koll på tiden.
Den tickade med mig eller utan mig och jag kunde inte med några ansträngningar få den att stanna.
Så jag lät det pågå.
Jag lät världen fortsätta sitt stressande nästan motbjudande begär efter falsk berömmelse.
Själv låg jag nedbäddad i mitt eget lilla näste av kuddar och täcken som jag förbrillt försökte värma min själ med.
Fast jag visste att den inre demonen inte skulle kunna bli varmare vad jag än gjorde.
Snart skulle mina cigaretter ta slut och jag skulle med en enorm kraft ansträngning behöva spänna mina muskler för att dra mig ut i den bittra november kylan.
Det var inte långt till affären men någonting i mig kunde inte dra mig ur.
Det värmde mot läpparna då jag insåg att jag hade rökt mig ned till filtret.
Jag krossade cigaretten mot den redan överfulla askkoppen och slöt ögonen.
Vad hade jag gjort för att förtjäna den här känslan?
Med långsamma men bestämda rörelser drog jag mig upp ur sängen.
Spegeln som jag flera dagar tidigare hade kastat en vas på skrattade med sina sista små delar mot mig.
Det låg skärvor kvar över hela golvet som jag trampade på när jag ställde mig framför min värsta mardröm.
Hon stod där som hon alltid brukade göra.
Det långa ovårdade håret hängde som en matta mot den vita hyn, ögonen var svullna pågrund av det inrökta rummet.
Stora svarta påsar hängde som en påminnelse under ögonen.
En påminnelse om hur patetisk och värdelös hon var.
Naken.
Jag slog ett hårt slag mot väggen som fyllde mig med det enda fysikiska känslan jag kunde känna, ilska.
Jag drog på mig mina jeans som säkert legat där ett bra tag på golvet och en stor collage tröja.
Vinter jackan hade jag plockat fram flera månader innan kylan kommit för jag började frysa.
Drog mig ut genom dörren med en 500 i fickan.
Mer än så kunde jag inte spendera på cigaretter, idag.
Jag hade inte arbetat sedan i augusti, sjukskriven pågrund av utbrändhet.
Men snart skulle jag behöva dra mig tillbaka till det hopplösa jobbet, annars skulle lägenheten ryka.
Väl på spåret mot affären kom tanken.
Saknad.
Jag stod i köket, kämpade förgäves med den ingrodda smutsen på en av tallrikarna. Att jag alltid skulle glömma att skölja allting när jag var klar med den.
Jag hörde hur dörren öppnades och jag visste att han hade kommit hem.
Jag log för mig själv men tänkte inte svara då han ropade.
Det var min plan, han skulle komma in i köket och se hur jag kämpade.
Älskling?
Jag svarade inte utan hällde på mer såpa på diskborsten och skrubbade ändå hårdare.
Jag hörde hur han ställde ner sakerna i hallen och det skramlade om påsarna, han hade säkert köpt en flaska rött eller två som vi skulle sitta och dricka närmare kvällen.
Han gick igenom huset och väl framme vid mig la han armarna runt min midja och strök sedan ned för mina armar så han tillslut nådde mina handleder.
Och så vände han mig om och kysste mig.
Hej älskling.
Hans röst var silkesmjuk och jag förstod inte vad eller hur jag förtjänade honom. Han drog diskborsten ur mina händer.
Du har ju jobbat hela dagen lägg dig på soffan och se på TV jag fixar resten.
Det brann i mitt hjärta.
Han var verkligen mitt allt.
Verkligheten.
490kr
Jag la fram mina 500kr på disken och sa att hon kunde behålla 10an.
Jag tog mina 10 cigarett paket och drog mig hemåt igen.
I vanliga fall brukade denna korta bit hem gå på högst fem minuter men numera tog det upp mot en timme. Utan att jag tog omvägar utan att jag stannade.
Jag hade dock en ny börda nu som jag inte hade förut.
Mitt liv.
Förr hade jag drömmar, förhoppningar, förväntningar.
Nu hade jag ingenting.
Jag åkte in och ut från akuten med nya olika metoder för att bli av med min tyngd.
Men dem var duktiga, för duktiga.
Och jag var så pass patetisk att jag lät dem göra det dem gjorde.
Jag borde ha bett dem dra åt helvete eller inte öppna dörren då dem kom.
Men då hade dem säkert ringt till nyckelsmeder eller kanske rent av bara sparkat in min dörr.
Jag förstod inte hur dem kunde tycka att mitt liv var så pass mycket värt.
Att dem faktiskt tyckte det kändes bättre att jag skulle ligga i min ensamhet och ruttna bort än att bara få försvinna.
Det kallades inte hjälp då dem kom och tvingade en till massa saker.
Kylan tog över mig igen och jag kröp ner under täckena igen.
För 6 år sen gav jag dig mitt löfte. Se vad som egentligen hände med mig.
Att vakna,
then what is worth livning for?
Vad önskar du när du vaknar på morgonen?
Varför öppnar du ögonen alls?
Det känns som om jag försöker kommer alltid någonting och är tvunget att förstöra min värld.
Jag går under.
Som en båt som har ett stort hål i skrovet,
det läcker in vatten..
Tillslut sjunker det.
Jag förstår inte hur jag kunde lova någonting jag inte kommer kunna hålla..
Jag förstår inte varför jag ens öppnar munnen över huvudtaget.
Värdelöst.
Men om jag nu är så värdelös som det sägs,
borde inte mina ord också vara det då?
Om jag bara kunde andas som vanligt,
varjedag är svart.
Som ni brukar säga,
"Johanna, du är svart eller vitt"
Det är nog sant,
för världen är svart eller vit.
Kanske därför jag värderar er, mina änglar,
på ett annat sätt än ni någonsin förrut blivit värderade på.
Jag älskar er på ett sätt ni nog inte är vana att vara älskade på.
Hur som helst..
Ibland tror jag.. ibland vet jag..
Saknar dig, älskling.. Kom hem.
..And the days goes on.. as it always does..
Som om..
-Thailand den 12 dec, någonting att leva för-
Om jag dör får jag hålla din hand jämt då,
som i min dröm?
om du bara visste..
Som om du någonsin skulle kunna se det jag ser,
känna det jag känner,
du finns inte
för du känns inte.
