.

Sängen var varm men min kropp var dränkt av kyla.

Jag hade tappat allting som omvärlden gett mig och jag hade ingen koll på tiden.

Den tickade med mig eller utan mig och jag kunde inte med några ansträngningar få den att stanna.

Så jag lät det pågå.

Jag lät världen fortsätta sitt stressande nästan motbjudande begär efter falsk berömmelse.

Själv låg jag nedbäddad i mitt eget lilla näste av kuddar och täcken som jag förbrillt försökte värma min själ med.

Fast jag visste att den inre demonen inte skulle kunna bli varmare vad jag än gjorde.

Snart skulle mina cigaretter ta slut och jag skulle med en enorm kraft ansträngning behöva spänna mina muskler för att dra mig ut i den bittra november kylan.

Det var inte långt till affären men någonting i mig kunde inte dra mig ur.

Det värmde mot läpparna då jag insåg att jag hade rökt mig ned till filtret.

Jag krossade cigaretten mot den redan överfulla askkoppen och slöt ögonen.

Vad hade jag gjort för att förtjäna den här känslan?

Med långsamma men bestämda rörelser drog jag mig upp ur sängen.

Spegeln som jag flera dagar tidigare hade kastat en vas på skrattade med sina sista små delar mot mig.

Det låg skärvor kvar över hela golvet som jag trampade på när jag ställde mig framför min värsta mardröm.

Hon stod där som hon alltid brukade göra.

Det långa ovårdade håret hängde som en matta mot den vita hyn, ögonen var svullna pågrund av det inrökta rummet.

Stora svarta påsar hängde som en påminnelse under ögonen.

En påminnelse om hur patetisk och värdelös hon var.

Naken.

Jag slog ett hårt slag mot väggen som fyllde mig med det enda fysikiska känslan jag kunde känna, ilska.

Jag drog på mig mina jeans som säkert legat där ett bra tag på golvet och en stor collage tröja.

Vinter jackan hade jag plockat fram flera månader innan kylan kommit för jag började frysa.

Drog mig ut genom dörren med en 500 i fickan.

Mer än så kunde jag inte spendera på cigaretter, idag.

Jag hade inte arbetat sedan i augusti, sjukskriven pågrund av utbrändhet.

Men snart skulle jag behöva dra mig tillbaka till det hopplösa jobbet, annars skulle lägenheten ryka.

Väl på spåret mot affären kom tanken.

Saknad.

Jag stod i köket, kämpade förgäves med den ingrodda smutsen på en av tallrikarna. Att jag alltid skulle glömma att skölja allting när jag var klar med den.

Jag hörde hur dörren öppnades och jag visste att han hade kommit hem.

Jag log för mig själv men tänkte inte svara då han ropade.

Det var min plan, han skulle komma in i köket och se hur jag kämpade.

         Älskling?

Jag svarade inte utan hällde på mer såpa på diskborsten och skrubbade ändå hårdare.

Jag hörde hur han ställde ner sakerna i hallen och det skramlade om påsarna, han hade säkert köpt en flaska rött eller två som vi skulle sitta och dricka närmare kvällen.

Han gick igenom huset och väl framme vid mig la han armarna runt min midja och strök sedan ned för mina armar så han tillslut nådde mina handleder.

Och så vände han mig om och kysste mig.

        Hej älskling.

Hans röst var silkesmjuk och jag förstod inte vad eller hur jag förtjänade honom. Han drog diskborsten ur mina händer.

         Du har ju jobbat hela dagen lägg dig på soffan och se på TV jag fixar resten.

Det brann i mitt hjärta.

Han var verkligen mitt allt.

Verkligheten.

         490kr

Jag la fram mina 500kr på disken och sa att hon kunde behålla 10an.

Jag tog mina 10 cigarett paket och drog mig hemåt igen.

I vanliga fall brukade denna korta bit hem gå på högst fem minuter men numera tog det upp mot en timme. Utan att jag tog omvägar utan att jag stannade.

Jag hade dock en ny börda nu som jag inte hade förut.

Mitt liv.

Förr hade jag drömmar, förhoppningar, förväntningar.

Nu hade jag ingenting.

Jag åkte in och ut från akuten med nya olika metoder för att bli av med min tyngd.

Men dem var duktiga, för duktiga.

Och jag var så pass patetisk att jag lät dem göra det dem gjorde.

Jag borde ha bett dem dra åt helvete eller inte öppna dörren då dem kom.

Men då hade dem säkert ringt till nyckelsmeder eller kanske rent av bara sparkat in min dörr.

Jag förstod inte hur dem kunde tycka att mitt liv var så pass mycket värt.

Att dem faktiskt tyckte det kändes bättre att jag skulle ligga i min ensamhet och ruttna bort än att bara få försvinna.

Det kallades inte hjälp då dem kom och tvingade en till massa saker.

Kylan tog över mig igen och jag kröp ner under täckena igen.

För 6 år sen gav jag dig mitt löfte. Se vad som egentligen hände med mig.