.

Its a long road,
But I didn't face it alone.

---

Dags för ännu ett posetivt inlägg;

Sälen - Västerås - Stockholm

Ja, Igår så skulle Johan hämta sin födelsedags present till sig själv.
En Engelsk Opel.
Så vi tog tåget till Malung. Det tog ca fem timmar, tåget gick från Stockholm C vid 11:44.
Sen bytte vi och åkte lite mera tåg.
Det första vi möttes av var den vackra glittrande snön.
Sen blev vi upphämtade av ´killen som skulle sälja bilen och svettsade fast taket på Johans nya älskling.
Vid ca 7 rullade vi ut från garaget och hoppade in genom fönstrerna, då dörrarna var igen svettsade.

Resan började ganska bra utom att jag och Johan fick agera mänskliga vindruterorkare då det var fel på fläkten.
Vi handlade lite mat och sen började resan påriktigt.
Första delen gick jätte bra, jag somnade av den bitande kylan som kom in i bilen.
Fick dock låna Johans mössa så huvudet höll sig varmt.

Plötligt dog bilen, totalt.
Vi stannade vid vägkanten utan varningsblinkers och inget ljus alls.
Johans första replik:
- Johanna kolla himlen!
Och så mycket stjärnor har jag aldrig sett i hela mitt liv, det var fan det vackraste jag någonsin sett.
Såg ca tre stjärnfall också. Så vackert!

Vi lyckades vinka in en bil som hade startkablar och hack i häl stannade Farbror Blå.
Det var kört. Stod det i Johans ögon.
Men han var snäll och sa att "okej jag ser igenom fingrarna den här gången. Men ni borde inte åka till stockholm"
Vi sa att nej det ska vi inte göra.
Men Johan som han är hade nog det i baktanken ända fram tills dess att bilen dog, igen.

Så Johan tog varnings-triangeln och ställde sig ca 100 m från bilen medans jag stog och hoppade som ett Friskis och Svettis freak. Humöret var på topp, faktiskt.
"Är du redo nu Johanna?"
"Ja fan alltid redo!, fast jag aldrig var scaout!"

I ungefär en och en halvtimme stod vi och vinkade in bilar, ingen hade start kablar. Men varje ljus var ett under och vi var lika lyckliga varje gång vi såg stålkastare på en bil.
Jag och Johan var dock isbitar vid det här laget och båda mobilerna dog.
Så där stod vi några mil utanför Fagersta, inga mobiler, en död bil och hade humöret med oss.
Vi träffade på en glad kvinna som bjöd på chocklad och erbjöd oss en svenskflagga så vi kunde inreda lite fint i bilen.


Tillslut stannade en lite äldre Fritidslärare, som tidigare varit Elektriker, han räddade resten av våran kväll.
Med hjälp av några kablar lyckades han tillverka egna start-kablar och bilen brummade igång igen.

Sen rullade vi ca en kilometer till och DÖD.
Den här gången var jag frusen som ett död rådjur och hoppade trots detta ut ur bilen.
Vi lyckades denna gång bara stå kanske 3 minuter sen stannade en kvinna som inte kunde mycket om bilar men som ändå hjälpte oss få igång bilen med hjälp av Fritidslärarens hemma gjorda startkablar.

Här var min nära döden upplevelse.
Eftersom fläkten var urfunktion så såg varken jag eller Johan ett jota och samtidigt blev vi bländade av en bil.
Samtidigt som jag visste att bilen hade sommar däck och det var is hallt hörde jag Johans röst i huvudet ett år tidigare;
- Jag ska dö innan jag blir 25.
Min enda tanke var.  Fan heller !

Vi rullade en ja kanske 100 meter sen dog bilen igen, vi jagade efter en traktor som visades inte veta var sitt batteri satt och nu började både jag och Johan förlora faith. Men en kille stannade och startade oss igen.

Vi åkte och nu ville bilen till och med gå i 90 tillskillnad från tidigare 70 vi såg detta som ett bra tecken, kanske dumt.
För vi lyckades komma till västerås, alltså 1,4 km sen dog bilen igen.
Nu var klockan kvar i två på natten, MC-donalds okQ8 och Burger King var stängt.
Johans fötter var blöta som jag vet inte vad och mina händer var påväg att ramla av.
Nu tyckte varken jag eller Johan att det här var ett särsillt roligt äventyr.
Men en yngre kille stannade även denna gång och sa att han visste ett hotell som han visade oss vägen till.
Men eftersom Johan inte visste om bilen ville starta nästa gång den stannade tog vi oss till den vackra gamla parkerings platsen där jag sov under Power Big Meat.

Men den här gången var det iskallt och jag var arg och trött.
Så jag sa att jag vägrade sitta här och dö, så vi lämnade bilen och vandrade till stationen.
Nu hade vi frysit konstant i 8 timmar och våra muskler gjorde inte riktigt som vi ville, men vi kom till stationen.
Det som höll oss båda levande var Thailandsresan och sommaren, så vi kämpade på.
Vid stationen insåg vi att nästa tåg skulle gå vid 6 och klockan var kvar över tre.
Stationen skulle öppna vid kvar över fyra.
Så jag och Johan sökte värme av varandra, jag somnade nästan i hans knä på en parkbänk.

När stationen öppnade var lyckan på topp, Vi var överlyckliga och stackars Johan som skulle jobba somnade i mitt knä och sov där i ungefär en timme.

En vacker resa, som slutade vid kvart i åtta då både jag och Johan döds slut kröp ner i sängen och somnade, Direkt.

Jag älskar att leva!