.

Like rain on a sunny day,
belive me when I say,
you make my life a disaster.

---

I ett skådespel av livet är jag statist.
Jag finns, jag syns om man tittar riktigt noga och du känner igen mig om du sett mig förr.
Men inget rampljus lyser upp mitt hår så det glittrar,
inget smink gör min hud perfekt.
Jag står bakom dom som syns, finns, vill och kan.

Jag väntar,
I mörkret, på att ridån ska gå ner och det ska bli mörkare.
Så jag kan smyga mig ut i vinter natten,
se på alla vackra stjärnor.
Låta cansern smeka mina lungor.

Och någonstans i bakhuvudet ligger det,
som ett sovande barn som kan väckas av minsta lilla.
Så vackert då det ligger stilla,
men kaos när det vaknar.

Ångesten,
dagarna kommer närmare och närmare.
Jag vill få tiden att sluta gå,
stanna i sekunderna precis innan jag somnat.
Höra andetagen från en människa.
En människa jag älskar och aldrig kommer sluta älska.

Och någonstans i dessa tankar, finns en bild.
En bild av mitt krossade hjärta,
blödande, rivande.

Jag vill förbrillt se det läka, se hur det av sig själv får det stora öppna såret att försvinna in i tomma intet.
Men jag är sönder, trasig.
Inget klister, inga trådar, inget plåster kan få det att hålla ihop.

Det är bara dig jag ser..