.

All I really have to say is you made me belive.
You opend my eyes for something new.

---

På sätt och vis bad du mig om en förklaring igår.
Jag ska försöka göra detta simpelt
men kom ihåg en sak, eller två egentligen.
Det här är första och sista gången jag berättar det här.
Och.
Bry dig inte om att kommentera det.


Första gången jag såg dig tyckte jag att du var totalt jävla vacker men jag ville inte kasta mig in i någonting nytt för fort för jag ville verkligen inte att du skulle bli ett plåster.
Andra gången jag träffade dig var jag totalt jävla vidrig. Full som ett as och visste varken var jag hade mig själv eller någonting annat. Jag hade problem.
Dagen efter betedde jag mig som ett svin. Att jag sa alla dom sakerna jag sa var för jag försökte verkligen efter mitt förra förhållande bli iskall. Ville inte behöva gå igenom skiten igen. Det var nog de värsta dagarna i mitt liv. Men jag såg det inte.
Tisdagen då jag ändå ville ge dig en chans för även om jag inte kände någonting för dig ville jag ge dig en chans att fylla mitt hjärta med någonting annat + att jag tyckte att det var chockande nog att du ens ville träffa mig så jag gav det hela en chans. Efter att du kysst mig den kvällen var jag i himmlen.
Fan alltså, jag visste inte att all den lyckan som sprang runt runt i min kropp skulle förvandlas bara en vecka senare och sen jaga mig i över ett år.. om inte längre, bli en plåga.
Du fick mig att inse att det fanns människor utan massa jävla deprimerande tankar som faktiskt mot all förmodan kunde fatta tycke för någon som jag.
Du var / är perfekt i mina ögon.
Vi pratade om allt, även om det du inte förstod dig på.
Du kramade om mig och tröstade mig när mitt ex var helt borta i huvudet.
Med dina tankar och dina förklaringar fick du mig att inse att det fanns kärlek utan krav, hot och katastrof.
Vi hade liknande prioriteringar och hela din utsida och insida fick mig helt enkelt lycklig. Du strålade någonting som ingen annan visat mig förrut.

Dock hade jag mer negativa sidor så du kände aldrig som jag gjorde, ditt intresse föll som en sten.
Någonstans varesig om det var av sympati eller kanske nyfikenhet som fick dig att ändå vilja vara min vän. 
Alla jävla onödiga bråk vi gick igenom förvandlades såsmåning om till vänskap. 
Stark som fan.
Du vet vad jag menar.

Plötsligt bodde jag här, jag var en av dina närmaste vänner, men ett litet problem att du ändå hela tiden varit den människan som en gång kysste mig, höll min hand i baksätet av en bil och som fick alla fjärilar i hela min kropp att gå i upplopp. Någonstans i mig kommer du alltid vara den.
Jag kommer alltid vilja känna samma sak som jag gjorde då, med dig.
Jag kommer alltid vilja veta vad det var som gick snett. Varför jag inte fick mer av dig än jag fick.

Så det är dax att sätta stopp för det här, jag vill verkligen av hela mitt hjärta inte vilja känna dina läppar varje gång jag ser dig. Inte vilja ligga och hålla om dig i timmar framför en dålig film. Inte se på dig och kunna titta på dig resten av dagen.
Jag vill se dig som du ser mig. 
Min bästa vän, som jag verkligen älskar.

Och det finns bara ett enda sätt att få det att en gång bli så.
Att försvinna ur ditt liv, det vet du.
Men inte nu, inte i morgon, men den dagen kommer och det vet du.

Nu vet du varför du är perfekt i mina ögon varför jag känner som jag gör.


You are always inside.