.

Om jag blundar riktigt hårt,
syns jag inte då?
Om jag andas riktigt tyst,
hörs jag inte då?
Om jag gömmer mig föralltid,
finns jag inte då?

---

En söndag som vilken söndag som helst,
åkte med Johan och kollade ny säng till han, hitta en tillslut kanske inte så billig som han hoppats men den var bekväm och han verkade nöjd.
Undrar hur mycket kaffe vi drack idag, inte var jag ledsen för det.
Därimot har jag enormt ont i magen, fattar inte varför det inte bara kan sluta. Kommer ju vara handikappad tills någonting händer. Kan man låta allting vänta så?..

Och vadå självrespekt?
Vilken jävla självrespekt?
Den jag har jobbat på hela mitt liv men inte lyckats?
Den jag blivit trampad på pågrund av att jag inte har,
härligt att du har så höga tankar om mig.
Och härligt att jag framstår som billig i dina ögon.
Kanske precis det jag är.

Hoppas ja och johan hittar en jävla resa till Thailand så jag kan få lugna ner mig under vintern, vet ju inte om jag kommer ta tid efter det här året. Känns som om jag tar vara på varje sekund jag kan vara med er, ni som finns i mitt liv just nu..
Känns som om när den där student mössan sitter på huvudet är livet över, det här livet, sen börjar ett nytt..
Det gör fan lite ont.



If you only could, someday, some fucking day, somehow everything is going to be alright.