.

Så mycket som jag älskar dig
är fan inte hälosamt.

---

Jag undrar hur många som egentligen läser min vackra blogg.
Om ni inte bryr er om mig känslomässigt är det ingen ide att fortsätta läsa, måste skriva av mitt hjärta påriktigt.
Minnas, Glömma.

Hur ska jag börja allting?
Såren svider. Såren av den gamla tiden. Som om den på något sätt kommit tillbaka.
Har knappt sovit en blund sen i tisdags. Sen jag förlorade den delen av mig själv.
Är trött hela tiden, smaken av salt är bedövande. Föstår inte hur mycket jag ska tåla.
Mitt hjärta är iallafall total krossat nu. Känns som om hur mycket jag än spelar detta patetiska spel är det alltid jag som är förloraren och du vinnaren.
Känner mig så ensam, ett stort svart hål i mitt inre.
Ingenting där, ingen svarar när jag ropar.
Tomt Tomt Tomt.
Jag vill kunna välja, välja ett liv utan taggtråd att stampa på.
Så ett stort tomt hål i magen och hjärtat dumkar inte som det ska.
Inte lätt att hålla ihop 3000 bitar på sammagång och få alla dessa att hoppa tillsammans,
när alla tänker på en egen sak.
Kärleken.. Den vill jag nog helst inte tänka på.
Ge mig bara tillbaka mina tankar, mitt hjärta och min själ
så kunde vi kanske vara vänner påriktigt.
Eftersom du är min bästa vän, och jag vet att du är där för mig.
Jag litar på dig.
Men dessa känslor, dom trasslar till så mycket.
Och det där tillsammans...
Det kan inte bli värre.
Det räcker med att du har en osynlig kätting knyten till min hals, som gör att jag inte kan gå vidare med någonannan.
Fast du aldrig varit min, någonsin.
Kommer aldrig bli det heller.
Världskartan är för stor för det.




Krama om mig,
Håll mig nära, kära.
Säg dom enda små orden
som får en mening så stor.

Om jag slutar andas, slutar jag existera då?