.

FNL,
forever never last..

---

Jag har gått fram och tillbaka i mitt hus, jag har sovit, försökt fördriva tiden, men ångesten vägrar försvinna. Jag har ringt dig 100gånger du vägrar svara, allt jag får är invecklade sms som jag inte förstår.

Inte ens den vackraste dagen vid statshuset, 10 grader värme , kaffe från preem och en nikon D40x kunde få den äckliga känslan i magen att försvinna. Slutade med att jag hoppade på 3an mot Karolina Sjukhuset och köpte cigaretter på pressbyrån. Orkade inte hoppa av i tid, så jag kunde lika gärna sitta kvar där. Hoppas på att man låg där inne och fick tabletter som fick en att glömma allt.

Vaknade halv sju då jag insåg att min plan om att fotografera solnedgången var ganska värdelös, ändå gick jag upp på 7de våningen satte mig på taket, försökte fotografera någonting men jag har ingen aning om var varken focus eller målet var. Blev ett par suddiga bilder då jag inte klarade av att hålla kameran så stilla som jag borde. Vandrade upp mot McDonalds och tänkte få någonting i magen då det enda som jag fått ner är några kalla pizza kanter som syrran lämnade. Men jag kom inte längre än till bakomaten och upptäckte att jag bara hade 100kr kvar vilket fick mig att prioritera cigaretter högre än mat. Tänkte åka till Fotöljen i mariatorget och dränka mina sorger i en varm och god Chai Te, men så långt kom jag inte heller, kände mig bara ful och äcklig då jag såg att det var 9min kvar tills bussen gick, Så jag gick hemmåt för att göra mig i ordning, men kom på.  För vad?
Så nu sitter jag här hemma och känner hur magsåren bränner av stress, frustrationen stiger och ångesten är någonstans i mitten av kroppen och jobbar sig uppåt, en av anledningarna varför jag heller inte vill äta.

Kom att tänka på den "gamla" tiden, Då vi brukade köpa latte, vilket du hatade och vandra runt hela stan, om det var våren eller hösten minns jag inte, men jag minns att det var kallt och när vi satte oss brukade jag krypa upp i ditt varma knä och du brukade stryka mig över håret och säga att jag var trygg då du aldrig skulle låta någonting i hela världen såra mig. Jag som alltid var lika rädd att vandra runt en lördag kväll i stan kände att det inte var lika farligt då du var med, för jag visste så innerligt att du inte skulle blinka, utan skulle dö för mig.
Vi brukade fortsätta gå och du brukade skratta och säga att latten smakade chocklad, kanske pga allt överdrivet socker du hade i den. Sen brukade vi komma hem runt 12 och mysa ner oss i sängen till någon sjuk skräckfilm som vi hyrt.

Förstår inte varför det är så jobbigt att vara ensam, eller okej, vi är flockdjur ingen vill leva själv, men att det skulle vara så här jobbigt var ingenting jag var berädd på, egentligen handlar det inte om kärlek, att jag saknar henne, utan snarare att jag bara vill ha någon/några runt mig som ser på film, står och små snackar när jag duschar, dricker kaffe med mig och som jag kan krypa upp till när livet är åt helvette, någon som stryker en över håret och säger att allt kommer lösa sig och naiv som man är litar man på det. Ensamhet, ordet är inte lika tungt som känslan..

If today was perfect there would be no need for tomorrow, but is there really a reason?