.

Det är väldigt sjukt att en dag bara inse att plötsligt måste man värdera annorlunda. Jag känner bara som ett stort öppet sår i mig. Förstår inte att jag inte tänkt på det förrut. Jag var så mycket vackrare förr. För jag var älskad och för att jag var lyckligt omedveten. Nu är inte älskad men dock medveten. Kan inte sluta tänka på det. Känns som om allt jag gör är helt värdelöst. Som om det inte leder någon vart ändå. Vet inte vad jag vill med livet alls längre. Allt kostar.. om inte pengar, men styrka och lycka.

"Du kan inte älska någonannan om du inte älskar dig själv"
Och så var mitt liv kört.

Men jag har bestämt mig. Jag tänker aldrig mera ge mig in i någonting som kan sluta med kärlek. Jag vill inte skaffa barn, aldrig i livet att jag tänker sätta någonting till världen. Inte med mig som mamma iallafall. Fruktansvärt att jag ens från början haft de tankegångarna.
Hade det här varit för ja sådär 60 år sedan har jag blivit kastrerad. Kanske man borde sterilisera sig så man inte ens behöver tänka på det. Och varför inte operera sig till man också. Då är man inget objekt heller, istället bara fullständigt värdelös.

Fyfan.. vet inte varför jag tvingar er och mig själv att lida så.
Mina tankar snurrar runt runt runt i huvudet på mig, kan inte sluta tänka på det.

Im fucked.. For real..